Taking over your mind.

Döden väntar runt hörnet.

2012-02-14T16:50:00.003+01:00

Kurder på Mtv.

2012-02-14T09:56:00.001+01:00

Snygg Madonna.

Var försiktiga...

2012-02-06T16:29:00.005+01:00

...när ni låter er fotograferas.

Kolla på fotot och läs sedan texten nedan.

It's that awkward moment when you realize that your friend's fat arm makes you look naked in the office party photo.

Terror mot kurder!

2012-02-02T17:32:00.001+01:00

”Bästa sättet att kontrollera ett folk är att få det glömma sin historia” skrev Mustafa Kemal Ataturk, skaparen av nutida Turkiet, en gång i tiden. Tesen kan diskuteras, men den formar politiken än idag i det moderna Turkiet. Att vara etnisk kurd där har inneburit en avsaknad av rättigheter som vi i friare samhällen har tagit för givna.
Ända sedan 1930-talet har den kurdiska befolkningen i landet utsatts för en tvångsassimileringspolitik i syfte att hålla landet monokulturellt och monoetniskt. Detta har tagit sig uttryck i form av förbud av och motstånd mot alla former av avvikande kulturella yttringar, i synnerhet kurdernas. Detta har gällt språket, rätten till utbildning på det egna språket, och kurders rätt att organisera sig och stödja de politiska rörelser de själva vill.

Kurdiska reaktioner mot denna politik har bekämpats med kraftig brutalitet. Systematiska massarresteringar (även av minderåriga), förföljelse, tortyr och fängslande utan rättegång är skrämmande exempel på detta. Turkiet är det land som under 2011 fått i särklass flest domar mot sig i den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.

Till detta kommer etnisk rensning och massmord. Ett exempel på detta är förstörandet av mer än 3000 mindre samhällen och tvångsförflyttning av närmare 400 000 civila kurder under 80-talet. Den värsta enskilda incidenten som hänt har nog varit Dersim-massakern på 30-talet, som snarast bör betraktas som ett folkmord eftersom det kostade mer än 60 000 människor livet.

Vidare har staten genom skuggoperationer och öppna militära aktioner genomfört summariska avrättningar av kurder. Antalet offer för dessa uppskattas till minst 40 000. Dessutom har vi under flera år hört rapporter om användning av stridgas, napalm och vit fosfor mot kurderna.

Denna terror har inte upphört än idag.

Massarresteringarna fortsätter, likaså de militära attackerna och de summariska avrättningarna. Under senare år har man upptäckt över 30 massgravar i den kurdiska delen av Turkiet, och folkrättsorganisationer befarar att antalet massgravar kan vara upp mot flera hundra. Ett antal har hunnit grävas upp, bland annat en i dagarna där man hittills hunnit identifiera 23 skjutna individer. Vidare fortsätter militära aktioner, ofta över gränsen till Kurdistan i norra Irak, där attacker har urskillningslöst ägt rum. Detta föranledde bland annat Roboski-massakern i kurdiska delen av Turkiet, där 36 civila – varav 20 var under 18 år – dödades i en flygattack.

Turkiets politik drabbar även barnen. I nuläget antas 3000 kurdiska minderåriga sitta i turkiska fängelser.

Detta är ett axplock av övergrepp som bryter mot FN:s universella deklaration för mänskliga rättigheter och mot Europakonventionen. Dessa övergrepp är oacceptabla och strider mot den humanism och moral som den demokratiska människosynen står för.

Vi som deltar i detta bloggupprop vill att Sverige och EU ställer respekt för de mänskliga rättigheterna som ett krav för ett turkiskt inträde i EU. Vi vill att regeringen använder alla tillgängliga demokratiska påtryckningsmedel för att få Turkiet att respektera människors rättigheter. Dessutom vill vi att Turkiet får klart för sig att de måste släppa de fängslade barnen omdelbart.

Stöd vårt bloggupprop för att få Turkiet att släppa minderåriga som arresterats av politiska skäl. Delta i debatten för kurdernas mänskliga rättigheter i Turkiet och mot den turkiska statens brutala politik. Sprid informationen vidare till berörda och intresserade.Tillsammans kan vi kan skapa förändringar som garanterar de mänskliga rättigheterna och som leder till att de gemensamma konventionerna efterlevs.

Vi är många bloggare som publicerar detta inlägg idag. Ni får gärna kopiera det och publicera det hos er. Ju större spridning desto bättre.

Ta en titt hos Absolute Banana för att se en lista på vilka som deltar i detta.

Thanks.

2012-02-02T17:22:00.000+01:00

The truth will set you free.

2012-01-30T16:15:00.002+01:00

Alltså att berätta om min "sorg" (vad ska man kalla det egentligen? Otur? Olycka i livet?) för folk var nog det bästa jag gjort i hela mitt liv (typ). Det är som att inget kan skada mig längre. Eller ja, klart det finns tusenmiljonermiljarder andra saker i världen som kan skada mig fysiskt och psykiskt, men det här har länge varit som ett monster inom mig och att "släppa loss" det har gjort att jag kunnat börja läka. Låter riktigt hippie-aktigt, men så är det. Jag var ett nervvrak hela tiden innan. Skört som glas.
Att folk ringer och frågar hur jag mår efter allt som hänt gör mig glad. Kändes ett tag som att människor runt omkring blivit kalla och lite obrydda. Lite synd dock att det måste hända något för att folk ska bry sig, men jag klagar inte. Man tager vad man haver.

Jag ska försöka skriva lite om detta ibland, lite sådär metaforiskt som jag är bra på, just för att jag vet att jag inte är ensam om det här. Kan som sagt göra gott att få läsa om andra som går igenom samma sak. Sen är det kul att läsa igen om några år när man är mamma en dag InshAllah.
Jag kommer ba "shiiit, hur fasiken pallade jag egentligen?" och kanske le lite för mig själv. Och sen fäller man en liten tår och R blir irriterad och ba "ahh, inte gråtfia igen" och jag svarar typ "äh, byt blöja på ungen eller nåt" och skrattar lite. Och sen lever vi lyckliga i alla våra dagar.
(Cheesy for real.)

Har beställt en bok om betong och mosaik. Ska experimentera lite när det blir varmare ute. Det finns sååå mycket kul man kan göra med lite betong och fina mosaikplattor.
Betong är coolt.

Hello.

2012-01-29T20:59:00.005+01:00

Hej, jag heter Alessandro Matri och spelar i Juventus. I sommar spelar jag för italienska landslaget i fotbolls-EM. Är lika gammal som Dlovan. Jag är italienare, om ni inte förstod det.
Japp, ville bara presentera mig så att ni kollar sådär ni vet.

(Hihi, förlåt R.)

Hair issues, part two.

2012-01-29T19:52:00.003+01:00

Hälsade på hos frisören idag för att klippa mig kort. Men det gick inte riktigt som jag ville. Det är andra gången de inte vill klippa mig kort. De menar att jag har för lockigt och fluffigt hår för att klippa kort för då måste jag styla det varje dag och det skulle slita på det alldeles för mycket.
Happ. Gick därifrån endast två centimeter kortare. Hår alltså.
Äh, ger upp hela kort-hår-grejen och satsar på att spara ut det igen.

Kortare än så här blir det inte.

En rolig grej.
R trallade runt på nätet igår och frågade helt plötsligt vad Hua Hin är och jag svarade djävulen helt seriöst. Djävulen. Jag svarade djävulen.
Alltså.
Hin håle = djävulen. Hua hin = semesterort i Thailand.
Kände mig lite dum sådär när jag kom på det efter en stund.

Och sen har jag bestämt för att OM jag någonsin bestämmer mig för att ha en lurvig sak i huset (hund såklart, dock kan det missuppfattas då vi kurder är lurviga också) så ska det vara en akita. Kolla på filmen Hachiko - en vän för livet så kommer ni vilja samma sak.

Oh snap!

Garden dreams.

2012-01-29T19:37:00.005+01:00

Ja men alltså något sånt här. Inte rakt av, men lite åt det hållet dåra.
Den där tjejen ska föreställa mig, alltid snygg och uppklädd och stylad står jag och luktar på mina blommor. Japp.

Nu får ni för er att jag har en trädgård på tusen kvadratmeter. Inte alls. Men vad är det man brukar säga? Ah just det; storleken har ingen betydelse.

Acceleration.

2012-01-26T19:09:00.006+01:00

Åh ja, min hastighet.
Jag hoppade ut ur mamma när jag föddes. Nästan så att sjuksköterskorna inte hann med att fånga upp mig. Hade bråttom att växa upp. Vet ej varför, lite dum i huvudet antar jag. Utbildade mig fort, var yngst bland alla businessmen länge. Gifte mig relativt tidigt. Går fort. Springer nästan. Har inte modellånga ben men går alltid en meter framför alla andra. Blir stressad av människor som praataaaar saaaakttaaa. Blir irriterad av människor som kör exakt 50 km/h när det står så på skylten. Dom som kör saktare än så ska vi inte snacka om. I komediserier med svensk text skrattar jag innan de kommit till skämtet.

Men nu. Hela mitt liv är i slowmotion. Gamla kärringar är sprinterlöpare i jämförelse med mig. Jag bara ser dom gå om och förbi mig och på en minut är de hundra meter framför mig. Långt där framme någonstans så att jag inte kan skilja dom från myror. Ungefär så.
Men jag har ont ibland. Så det är tillåtet. Men ändå. Mitt tålamod, det tryter.

Har ni insett att det är februari nästa vecka? Ni vet väl vad det innebär? Trädgårds-fix runt hörnet. Man måste planera i tid. R får magsår av detta. Jag och mina planer. Han gillar det som det är bara han får grilla lite kött. Men jag har annat i sikte. Trädgården idag är väldigt rå. Ni vet, sliten. Jag snackar om spökhus-staket och ojämn gräsmatta. Ägarna innan hade struntat i det eftersom de tydligen hade ett sommarhus som de istället hängde i. Jag var medveten om detta när vi köpte huset. Exakt som jag ville så jag får work my magic en dag. Dagen anländer snart InshAllah!
Var inne på solrosor innan men har annat i kikarn nu. Håll till godo.

Då hoppar vi över till kultursidorna (det här inlägget blev väldigt tidningsaktigt. Jag menar, vi har ju avverkat historia, nyheter och inredning redan).
Steve Carell har på senare tid blivit en av mina favoritskådespelare. Han är så rolig och gullig! Ni MÅSTE se Dinner for schmucks om ni inte gjort det. Det finns ett par väl valda scener i den filmen som jag sparat kärt i minnet och som jag plockar fram ibland. För att skratta! Sen är han ju med i Crazy stupid love som nyligen gick på bio.

Lite morfin hade suttit fint nu typ. Anyone?

Hair issues.

2012-01-22T20:37:00.004+01:00

Jag och R är inne i en Prison Break-period nu. Har snart sett klart alla säsonger. Minns att det var värsta grejen när serien först visades på TV 2005. Pluggade på KTH då och vi tyckte det var coolt att hela grejen gick ut på att Michael Scofield var byggnadsingenjör och det var han som ritat fängelset han skulle bryta sig ut ur. Vi ba "oooohh det är vi" liksom.

I slutet av hela serien kommer Gretchen Morgan in som spelas av Jodi Lyn O'keefe. Hon är den elaka, läskiga tjejen som mördar.
Men hennes frisyr.
Har blivit kär.
Har länge velat ha kortare hår. Tror att det är dags. På alla foton sen jag var fjorton har jag långt hår, förutom senaste halvåret då jag vågade klippa lite kortare. Men vill nog ha ännu kortare. Vill ha en kort-hår-period i mitt liv. Okej, det är inte kortkort... men kort. Vågar man?

Dagdrömmer.

2012-01-21T11:44:00.005+01:00

Var jag vill befinna mig inom en snar framtid. Helst nu.

Hur gör ni när mått dåligt/varit deprimerade/nått botten? Jag får världens positiva boost på något sätt och kollar på kläder, smink, resor, mat. Måste klippa mig igen. Det är som att man föds på nytt och känner att allt egentligen bara kan bli bättre. InshAllah.

Det är ganska enkelt egentligen.

2012-01-19T20:43:00.003+01:00

Har helt plötsligt blivit fascinerad av tvättmaskinen. Vill tvätta kläder hela tiden. Så avkopplande. Kan sitta och kolla på hur den först fylls med vatten, sen kommer tävttmedlet, sen efter ett tag blir det varmt där inne, sen snurrar den jättefort. Intressant va?

(I'm loosing it, right? Dårhuset nästa.)

A sad story.

2012-01-19T13:38:00.003+01:00

Jag råkade ut för ett utomkvedshavandeskap. En graviditet som sätter sig någon annanstans än i livmodern. I 99 % av fallen i ena äggledaren, så i mitt fall. Kan hända i princip vem som helst. Önskar dock ingen detta.
Tänker inte hålla en lektion om detta, ni kan googla det själva.

Har haft missfall innan (i plural). Det hela är en sorglig historia men jag försöker intala mig om att jag lär mig saker och ting av allt hela tiden. Jag är typ nästan läkare snart, kan lika mycket som dom. (Ingenjör OCH läkare, se upp!)
Jag visste detta med utomkvedshavandeskapet innan de själva. Var in och ut ur sjukhuset i nästan två veckor innan de fattade själva och gav mig behandling.

Skämdes för det här länge. Gift flera år och inga barn. Men sen insåg jag, det ligger inte i mina händer. Bara Allah (swt) som kan ge och ta liv. Gud vet bäst även om vi själva inte fattar det jämt. Så jag har börjat prata. Öppnat munnen. Delat med mig. Många gånger fått till svar att de antingen själva varit med om samma sak eller känner någon/några som varit med om det och så vidare. Det tråkiga är att hela ämnet är tabubelagt och ska tystas ner och vara hemligt, vilket är konstigt då det är så vanligt. Och varför skäms man över något man inte har någon kontroll över? Man har ju inte gjort något fel. Vilken härlig värld...

Så där har ni min sorg i livet. Eller, ingen sorg egentligen. Det är vad man gör det till. Om jag koncentrerar mig på vad jag har och fått alhamdulillah, så är jag kung. Men ni vet hur människan fungerar, man vill ha det man inte har.

Kanske finns det någon som läser detta och känner igen sig (eller blir alla gravida så fort man kollar på en?). Det är bara att höra av sig om man vill snacka. Trodde inte det innan, men det känns lättare att prata om det.
Dock kommer jag inte skriva inlägg om min kropp, inte skriva om läkarbesök, inte lägga upp en bild på positivt graviditetstest när det väl händer igen InshAllah, inte lägga upp magbilder, inte skriva om gullilull-barnkläder och så vidare i framtiden. That's not my style, helt enkelt.

Och ni som frågar par om de inte ska "skaffa" barn snart, snälla sluta. Jag skaffar bil och jag skaffar hus och jag skaffar jobb. Men barn FÅR man. Förundras över hur intresserade folk är gällande detta. Jag menar, vad spelar det för roll för vederbörande om man har ett barn på gång eller inte?
Ni frågar indirekt vad som händer i sovrummet. Wow.

Ni märker hur djupt inrotat detta är i mig. Ska släppa detta nu.
Tudels.

Hospital.

2012-01-14T20:48:00.002+01:00

Har ni någonsin åkt ambulans? förhoppningsvis inte. Alltid när jag hört ambulanssirener ljuda eller sett en åka förbi i ilfart har jag bett till Gud att jag och min familj ska skonas från dom. Att vi aldrig ska behöva vara i närheten av såna.
Men så helt plötsligt sitter man i en.

Och man ser sig omkring. Det ser ut som i filmerna. Allt är orangt och gult. Och ambulanskillen frågar en massa. Och jag har ont och ont och ont. Och han kollar djupt in i ögonen och frågar om jag vill ha morfin. Jag vill inte. Men han tycker det ändå. Han sticker in en nål i ena armen och pratar ytligt om vilket fint område jag bor i. Jag säger att jag vet vad han håller på med, jag vet att han försöker avleda min uppmärksamhet från nålen och morfinet. Han tystnar. Jag vet inte varför jag sa så. Och det fortsätter att göra ont. Han ber föraren sätta på sirenerna om det är fullt med trafik. Och det var det. Vi åkte mot rött och förbi trafikolyckor. Genom den smala rutan ser jag hur det lyser blått. Och sen ljudet.
Morfinet börjar verka. Hörseln försvinner. Jag kollar oroligt på ambulanskillen. Han frågar om jag mår bra men det låter som om han är 5 kilometer bort. Han ber mig kolla på honom men det är svart framför mig. Sen blir det varmt. Jag svettas men känner mig kall. Och sen.
Allt släpper. Jag svävar. Jag kände mig så bra. Så lycklig. Så märkligt. Jag ville inte röra mig eller vara någon annanstans. Just då älskade jag morfinet.

Sen ligger jag på en bår och det springer några änglar omkring mig. De ler mot mig och säger att allt kommer bli bra. De kallar mig lilla vännen och lilla gumman. De tycker att jag är duktig. Det gör ont igen. Jag gråter. Det tas blodprover och blodtryck kollas. Det är väldigt lågt. Sen följer undersökningar och det bestäms att jag ska läggas in. Jag får ett blått band rund handleden med namn och personnummer och jag gråter när jag ser det. Jag är liksom inlagd på sjukhus och jag hatar det. Tycker det är orättvist och förstår inte varför det händer mig.

Två av änglarna rullar iväg mig med båren till hissen upp till avdelningen jag ska läggas in. Hissen öppnades på en gång och den ena säger något i stil med "någon vill att du ska bli frisk fort. Någon annan än oss". Jag tror hon syftade på Gud. Jag grät igen.

Sen låg jag där. Läkare kom in och gick lite då och då. Änglar kom in och gick lite då och då.
Sen kom mina föräldrar och min syster. Då mådde jag helt plötsligt bättre. Och sen gick dom. R åkte hem också. Blev kvar ensam för natten. Och då började nästa helvete. Mådde lika dåligt som tidigare och jag tryckte på den röda knappen så att jag skulle få hjälp för jag kände på mig att det här inte var bra. Helt plötsligt skakar jag och det är fyra änglar inne i rummet. De försöker lugna ner mig men det går inte. De försöker få in nålar i armarna men det går ej. Och jag mår ännu sämre av att det inte går. De där nålarna gör ont. Och de ropar efter läkare. Det hela är som en scen i Greys Anatomy. Jag lovar, Christina var där och Karev också.
Jag får svårt att andas och ber om såna där syrgasmasker som finns i filmerna och alla skrattar och det lättas lite i rummet. Jag får en sån och lugnar ner mig lite. Fick lite morfin också.

Den natten var hemsk. De kommer in en gång i timmen för att kolla blodtrycket. Alhamdulillah var det stabilt. Men jag hade ångestattacker. Så fort jag somnade så vaknade jag med ett ryck.

Sånt är livet. Det kan hända vemsomhelst. Jag är tacksam för att jag gick hjälp fort och Reinfeldt borde verkligen ge änglarna (sjuksköterskorna) mer i lön.

Nämen, life goes on.

Fan var på besök.

2012-01-07T10:35:00.002+01:00

Jag målade inte honom på väggen, han kom själv. Så då började min jihad och det var jobbigt. Men sånt är livet. Ibland är det lätt och smärtfritt och dagarna går in i varandra och man tar allt för givet och skrattar ibland och blir irrterad på småsaker och glömmer bort det och går vidare. Och så.
Men sen en dag kommer självaste Fan på besök och då förstår man hur bra det var innan och undrar hur man kan ta allt för givet och hur i h-vete man kan bli irriterad på småsaker och allt det där.

Så har jag insett att jag välsignats med en stark och pålitlig magkänsla alhamdulillah. Känns något skumt och fel, så är det alltid så. När det är krig mot tiden så är det en bra egenskap. Man ligger steget före.

Kriga på.

Det här med att vara tacksam.

2012-01-04T15:00:00.002+01:00

Coolt att man kan kolla på ett foto och tänka "wow, där mådde jag jättebra och nu gör jag inte det". Det är ännu coolare när man vet att det inte ens var så längesedan. Och när man analyserar det ännu mer så inser man att man mått bra en längre tid och att det endast varit den senaste tiden som varit sämre. Kanske måste man nå självaste botten för att inse det. När man väl nått botten så kan det ju bara gå.... uppåt igen. För jag mår mycket bättre denna vecka än förra och det är jag tacksam över.
Och ni ba; "shit, vad snackar hon om? vad är det som händer? va? va?"
Ibland är man svag helt enkelt, fysiskt och psykiskt. Mest psykiskt.

Köpte ett USB-minne på Teknikmagasinet idag. Det var kul. Inte varje dag säljaren välkomnar en med en saluthälsning (?). Ni vet, typ som "aj aj kapten"-aktigt. Så jag svarade likadant tillbaka. Tänk att såna småsaker i vardagen ger en mer energi och glädje. Glada människor.
Men så funkade inte den. USB-minnet alltså. Skulle spara över lite ritningar från Stadsbyggnadskontoret. Fick gå tillbaka till Teknikmagasinet. Och där funkade den ändå. Det var hysteriskt kul. Men frustrerande. Mycket promenerande idag.
Så då vet ni det.

Läste/hörde ni om killen från Uppsala som varit försvunnen och nu hittats vid liv efter en vecka? Sjukt att allt går att hitta på nätet idag...flas...h...ba...ck... och facebook. Förr hade man ingen aning om vilka personerna var bakom "26-åringen" eller "Hagamannen" och så vidare. Nu får man ju upp namn och bakgrund och you name it. Det är lite obehagligt för man är liksom med backstage.
Han har iallafall hittats vid liv och det är bra. För nu får man kanske höra vad som egentligen hände. Det hela har varit riktigt skumt. Som en riktig deckare!

Tudels.

Man ska inte måla fan på väggen.

2012-01-01T13:25:00.002+01:00

Jag är expert på det. Jag är så duktig på det att jag funderar på att starta ett måla-fan-på-väggen-företag. Lära ut hur man oroar sig för saker som kanske inte ens existerar, hur man bokstavligt talat oroar sig till en ond kropp och mardrömmar.

Den sista veckan av 2011 var den värsta av alla. Jag testades på min Iman (tro) och det blev nog stor FAIL på den. Jag får ångest av det. Alhamdulillah för mina föräldrars Iman. De lyfter upp en från botten och InshAllah blir jag lika stark som dom en dag.

Då är det tydligen nytt år. Dock måste jag säga att det inte känns så logiskt med att det är nytt år nu. Kurderna (och perserna) har fattat att nytt år inleds på våren när allt får nytt liv. Allt börjar växa, vårdagjämningen och allt det där. Till och med astrologin börjar i mars-april med väduren. Nytt kalenderår i april. Och så vidare.

Have faith.

It's me and you, Laleh.

2011-12-22T15:03:00.007+01:00

Idag fick jag höra att jag påminner om Laleh. Kanske det. Kanske inte. (Jag har kolsvarta ögon vilket hon inte har.)

Laleh Pourkarim

Dock tror jag att jag har ett ganska alldagligt/vanligt utseende. Genom åren har folk kommit fram och frågat om jag är den ena eller den andre personen, någons syrra, någons dotter och så vidare. Det roligaste var när en tjej satte sig brevid mig på bussen och hälsade glatt, typ; "nämen heeej Sara!" varpå jag svarade att hon tagit fel på person och hon då svarade: "Oh ja men förlåt, du är ju hennes syrra?!" varpå jag ännu en gång svarade att hon tagit fel. Hon fortsatte: "är du säker...? öhm." Följdes av ett generat skratt och sedan tystnad och sedan säkert lite mobilpillande. Eh, ja såatte...

Jullov nästa vecka! (Obs, jag har tagit semester en vecka men det är roligare att säga jullov som när man var en liten skitunge.)

Lyssna!

2011-12-15T14:39:00.004+01:00

Om ni är som mig så kan ni ibland bli trötta på det ni brukar lyssnar på och vilja ha nya melodier, röster, texter att vila öronen på. Brukar fråga runt vad andra lyssnar på och ger det en chans.
Ska dela med mig av veckans muzzäääkk till er. Dessa tre är på repeat i mina öron just nu på jobbet.

Enjoy!

Gamla människor.

2011-12-08T14:35:00.003+01:00

Buss, tåg, promenad. Och sen promenad, tåg, buss. Så ser det ut varje dag fram och tillbaka till jobbet.
På den lilla promenaden så går man förbi ett ålderdomshem. Brukar fantisera om vilka personerna är, vad de levt för liv. Gamlingarna är ju lite outsiders. Ryser till ibland när jag tänker på att jag en dag (om Gud vill) kommer vara rynkig, ta mig fram med snigelfart och vara osynlig i den snabba världen. För visst är den snabb alltid.

Nu när det är mörkt så länge så ser jag in hos dom när det är tänt och dom ser inte mig.
Trodde jag.
Vägen man går på går emot huset med fönstrena som lyser. Brukar sakta ner (när jag inte har bråttom till tåget) och bara kollar på dom som djur i bur ungefär. Förstår inte varför jag blivit så fascinerad av dom på senare tid.

Så såg jag en vithårig liten tanig kvinna sitta på en stol framåtlutad mot fönstret. Eller ja, egentligen är det ju fransk balkong så att man ser ju liksom in ganska mycket och nu såg man hela henne. Hon kollar på mig. Jag kollar på henne. Först fascinerad och sen lite med skräck i ungefär en sekund. Vitt hår, vita kläder, lampa i bakgrunden som gör att hon lyser i mörkret. Vemsomhelst skulle "hajja till" (80-tals-uttryck).
Helt plötsligt lyfter hon ena armen sakta, sakta i slowmotion och rör på handen. Hon vinkar. Jag blir rädd. Vinkar tillbaka förstås och vet inte om jag inbillar mig men hör lite magisk film-musik i helt plötsligt i stil med Edward Scissorhands i is-skulpturscenen. Ni vet, lite sorgligt, fint, läskigt på en och samma gång.

Dagen efter kollade jag efter min vän. Anna, tror jag hon heter. Hon ser ut att heta Anna iallafall. Eller kanske något dubbelnamn, typ Anna-Greta.
Såg henne inte. Tanken slog mig att hon kanske... gått bort. Hon var ju väldigt gammal. Väldigt.

Och sen.

Tänk om det var ett spöke?

Nu och då. Del 2.

2011-12-06T15:17:00.003+01:00

Imorse bad jag lite om ett tecken. Jag vet inte... på att en önskan ska gå i uppfyllelse.

Fick ett tecken nyss. Den ba hoppade upp i ansiktet på mig. Och det var kul.

Nu och då.

2011-12-06T10:54:00.003+01:00

The world sees only

what you do.

God sees

why you do it.

Är det farligt att äta för många pepparkakor?

Mobbas inte!

2011-12-05T19:25:00.003+01:00

Ni har nog sett klippet på Youtube om Jonah Mowry, killen som berättar att han är mobbad och ensam på små lappar. Jag såg klippet igårkväll, det var gripande. Det spelades dock in för fyra månader sen.Tyckte synd om honom. Tänkte lite på dom som var mobbade och utanför i skolan när man själv var yngre.
Nu har det spridits ett nytt klipp på Youtube med samma kille. Han är kaxig och har en kompis med vid sidan om och man tror inte att det är samma kille som man sett gråta innan. Snabbt sprids det istället om att han ljugit om hela grejen och att han är ett så kallat troll på internet. Nu är det ju synd om alla som är mobbade på "riktigt" liksom! Och hela den grejen.
Jag har sett hur folk skrivit att de "förstår" varför han är mobbad. Rätt åt honom liksom. Hur kan han förstöra för dom som är mobbade på riktigt?

Men är ni pantade eller helt bakom flötet? (ja, det är samma grej)

Såhär:
Det första klippet med lapparna och gråtet är på riktigt. Det är äkta. Pojken är homosexuell, han är mobbad, han är ensam, han skär sig själv på kroppen, han gråter. Han vill ändra på sin situation. Han kommer på att göra ett meddelande på Youtube, få uppmärksamhet, kanske får han någon vän, kanske förstår sig någon på honom.

Det andra klippet är fyra månader senare. Fyra månader i en fjortonårings liv är som fyra år. Nästan. Under denna tid har två miljoner människor hunnit se klippet, barn tyckt att han är en hjälte, vuxna ser honom som en modig pojke, flickor (och pojkar) blivit kära i honom, fått komplimanger, boostat självförtroendet, är inte ensam längre. Så han bestämmer sig för att göra en ny video där han visar att han mår bättre. Gör fula miner, smaskar med sitt tuggummi som en vanlig tonåring, visar att han har en vän.
Vad händer? Folk börjar mobba honom igen. Säger att han är en stor lögn.
Que?!
Ingenstans i klippet säger han att det första klippet var ett skämt. Tänk er själva om ni någongång mått dåligt och känt er i underläge; hur underbart känns det inte att få visa upp er som en stark person?

Crazy world.

Carrer del Kurdistan.

2011-12-01T11:28:00.003+01:00

En gata i Barcelona uppkallad efter Kurdistan för deras kamp för självständighet.

Vilken ära!

Då vet ni vart jag tar första bästa plan till nästa gång.

Ännu en dag.

2011-11-30T11:23:00.001+01:00

Det finns bara en.

2011-11-29T15:22:00.002+01:00

Söt Du Är.

2011-11-28T16:15:00.008+01:00

Året var 2001. Hängde andra året på gymnasiet och var skitcool. Fick deras skiva kopierad speciellt för moi för att "jag bara måste lyssna på låtarna". Ett annat liv och sådär.

Typ poesi.

Snö och sådär.

2011-11-27T22:24:00.003+01:00

-"Vad ska jag skriva om?"
-"Vadå?"
-"Alltså i bloggen."
-"Vadå?"
-"VAD ska jag skriva om?"
-"Skriv om mig. Att R är snäll och snygg."
-"Haha fett synd att kalla dig själv för R!"
-"Jo men skriv att vi kollade på Inception idag och jag var med i den (Joseph Gordon-Levitt typ). Och nu spelar AC Milan och de har gjort fyra mål. Såna saker".
-"Äsch, nej sluta vad mobbat."

Jäkligt mobbat att jag skrev ner det i väntan på bättre.

Från pojkar till män.

2011-11-23T22:50:00.005+01:00

När Boys II Men öppnar deras munnar och släpper fram toner i olika lägen och kallar det musik är det som om mitt hjärta stannar i tre sekunder och sen slår fortare än innan när det väl pumpar på. (Poetiskt va? man är väl kurd?)
De kommer för alltid vara en av mina favoriter.

Det har varit tyst från deras sida på senaste tiden. Men så hittade jag en ny låt som de sjunger med Justin Bieber. Ja ja, den lilla ynglingen som alla hatar (bra att han fixat ny frilla och kammat bort allt hår så att man ser hans ansikte). Och ja ja, det är en cheesy-christmas-låt. Men som sagt, det är Boys II Men och det spelar ingen roll vad de sjunger. Jag blir såld på en gång!
(I slutet ser ni att det står att det är en Colin Nutley film. Ni vet, regissören som är gift med Helena Bergström. Kul, typ eller nåt.)

Make one.

2011-11-23T21:22:00.004+01:00

Buckle up! Det blir ett klassiskt Dlovan-inlägg som förr. Lite irritation och lite klagomål och lite tankar. Kommer inte vara långvarigt, är mognare än förr (tror jag). Plus att jag kollar på Glee samtidigt som jag skriver dessa rader, svårt att vara irriterad när man lyssnar på deras fantastiska uppträdanden. Får lita på att mina irritationer som jag burit på senaste tiden ligger någorlunda djupt så att de tränger fram genom musiken (Finn är söt...? Santanas röst är galen!).

Senaste tiden har folk fått för sig att jag är yngre än vad dom är. Det är små ord, fraser, meningar som bidrar till detta. Kanske tänker inte folk på det. Kanske gör folk det. Kanske vill folk trycka ner. Kanske bryr sig inte folk. Kanske tar jag det personligt. Kanske är det mitt eget fel att det är så här. Kanske kanske kanske.
Men är det inte ett orättvist samhälle vi lever i där "snälla" blir dörrmattor som trampas på? Inge newsflash direkt men tål att upprepas. Jag är inget offer, bryr mig inte hjärtligt. Det har bara lett till att jag funderat på att aktivt ändra min personlighet. Men varför? Ännu en hjärtlös människa på jorden är väl det sista vi behöver?
En åtgärd är att inte försätta mig i situationer där jag hamnar i (tyvärr) ett underläge.

Shia eller sunni muslim? Varför bryr ni er? Varför är det så viktigt? Varför nedvärdera den ena eller den andra? Vi är MUSLIMER i första hand. Blir trött av att denna fråga tas upp lite titt som tätt i olika sammanhang. Gärna på ett retsamt sätt gentemot speciellt shiamuslimer. Oh!

Folk som ringer/hör av sig/är snälla när de vill något av en. I annat fall är det öken eller blää. Behöver ingen vidare förklaring.

Vet for sure att domedagen är nära efter att jag av misstag kollade på det där programmet Svenska hemmafruar... svenska fruar i New York...vad heter den... den där med Maria Montazami, ni vet? Isabel Adrian lämnade sin hund på ett så kallat hundhotell när hon själv skulle resa bort några dagar. Hundhotell! Hotell för hundar. Hundhotell. Det var lyxigare än Obamas sovrum. Dubbelsäng FÖR MÄNNISKOR, platt-TV, mat och så vidare. Vart är denna redan ruttna mänsklighet på väg? Åt fel håll, är något som är säkert iallafall.

Sådär, det var inte så farligt va?

Han, den där Edward.

2011-11-18T16:45:00.002+01:00

Bland det finaste jag sett.

I know you made me different for a reason.

2011-11-18T11:45:00.001+01:00

När man var liten och sådär.

2011-11-18T11:04:00.007+01:00

Älskade Saved by the bell. Hette dock Pang i plugget på svenska. Ville se ut som Kelly och var dödskär i Zack. Men vem var inte det?
Får lite ont i hjärtat när jag inser hur längesedan detta är.

90-talet, kom tillbaka! Allt är förlåtet.

Helt plötsligt har det gått ett år till.

2011-11-08T14:45:00.008+01:00

Bara sådär.
Snart dags för julbord igen och var det inte nyss man åt ett? Och var det inte nyss man ironiskt sa något i stil med "höhöh haha hihi, snart är det julbord igen!"? Tror det var i januari.

Förut kunde jag känna i oktober-november att "ohnej, nu kommer den långa och jobbiga och tråkiga vintern. Hur ska jag klara av detta med förkylning och allt?"
Mina nya, helt uppseendeväckande tankar är idag lite mer "snart är det ju sommar igen, hur kan tiden gå så fort?!"

Vadå vilja att tiden stannar en stund?

Min pappa är en "nykläckt hajji" som han själv så roligt uttryckte det i ett sms. Är stolt över att han klarade av pilgrimsfärden till Mecka alhamdulillah. Vilken upplevelse det måste ha varit! Ser fram emot när han kommer hem nästa vecka inshAllah!

Den grå månaden.

2011-11-03T16:34:00.003+01:00

Då var man inne i November. Minns juni tydligt. Och juli. Hey, minns till och med januari. Hängde på gymmet en del och dansade zumba med Shatti! Ni som inte gjort det borde testa det.

Men då är det alltså den grå månaden November. Det finns en låt om denna månad. Tror jag. Återkommer med den. Kanske.

Memories in my mind.

2011-10-30T23:16:00.003+01:00

Ni som har Iphone vet vad Shazam är, en app som hjälper till att hitta artist och låtnamn på en låt som man hör och inte har någon aning om vad det är för en.
I Milano använde jag appen två gånger. Två olika låtar. Två olika dagar. Det visade sig vara samma artist - R. Kelly!

Prego, bella ragazza!

2011-10-30T16:39:00.005+01:00

Det var den Milano-trippen det! Kommer nog åka tillbaka någongång InshAllah. Vi kände oss hemma där. Vi smälte in på något sätt och det kändes bekvämt.

Det var hur coolt som helst att gå på fotbollsmatch och se alla stjärnor på nära håll. Publikens jubel när de gjorde mål, alla svordomar när någon passade fel, vilken känsla!

Mäktigaste var ändå när vi besökte San Siro-arenans museum och fick en guidad tur i AC Milans och Inters omklädningsrum/pressrum/vilorum. Vi fick liksom sitta på deras speciella platser. Okej, de är också människor och så vidare... men come on, dom har man sett på TV bara och helt plötsligt befinner vi oss backstage!

Vi besökte kyrkan Doumo, galleria Vittorio Emanuele, åkte buss, åkte tunnelbana, åkte taxi, åkte spårvagn, åt pizza, shoppade på La Rinascente, såg en italiensk filminspelning, upplevde regn och kyla, upplevde molnighet, upplevde sol, gick på fotbollsmatch och fick förklara tretusen gånger att vi inte är italienare.

ciao!

See you tonight, Milano!

2011-10-24T08:50:00.004+02:00

Det ska tydligen regna under de dagarna vi är där. Bryr jag mig? Nej! (Vem försöker jag lura? oroar mig för att skorna förstörs, håret krullas, jackan blir fuktig, tråkiga foton.)

Har försökt tänka ut de ställen jag vill hinna se och besöka men om jag känner mina planeringar rätt så blir det aldrig så. Försöker att inte ha för höga förväntningar. Hoppas dock att Milan vinner mot Parma så att man får känna sig som en vinnare iallafall liksom.

Paraply, check.

Arrivederci!

LookAlike.

2011-10-21T08:46:00.005+02:00

Här har ni R, min man.

(Ja, det är Joseph Gordon-Levitt. Har ni någon look-alike?)

Golden retro.

2011-10-20T20:25:00.002+02:00

I'm lost without you.

Ps. Tydligen har småpoliserna ordnat allting. De hade fångat killarna. Vi skulle ändå hålla oss inomhus och ringa "123" om vi såg något. ds.

"Hej, det är vi som är polisen."

2011-10-20T09:53:00.006+02:00

...sa dom när dom plingade på hemma hos oss igår vid middagstid. Jag kollade ner och såg tre små pojkar, fullt seriösa över vad de precis sagt.

-"Ja, ni förstår det går runt några pojkar här och kastar flaskor. Om ni ser dom ska ni låsa dörren och ringa polisen."

-"Jaha, har ni sett dom? Hur ser de ut?" (Jag spelade med, tyckte det var kul.)

-"Ja det är tonåringar, ungefär elva år gamla. Vi har sett dom på våra övervakningskameror som vi monterat på alla hus. På ert hus också!" (Han sa det sista och log världens största smajl.)

De lever sig in i polisrollen hela tiden. En dag när jag gick hem från bussen stod en av pojkarna och kollade ner på asfalten förbryllat. Det var rött på marken, såg ut som om någon smashat tomater mot asfalten.

-"Har du sett eller hört något om det här?" frågade han när jag gick förbi.

-"Nope..." sa jag och skrattade inombords. De är verkligen som små poliser på vår gata. Känns lite tryggt.

Man kan ana vad de väljer för yrke om några år...

Oh look at the time!

2011-10-18T22:23:00.006+02:00

Svårt att välja en! Tror jag gillar den första mest. Alla klockorna finns att hitta på http://www.asos.com/.

The time is now.

2011-10-18T09:46:00.002+02:00

Bellissimo!

2011-10-16T16:01:00.006+02:00

Det är sällan jag får den där "ååhhh, wooow vad fin! MÅSTE bara ha den!"-känslan när jag köper kläder. Har hänt några gånger. Senast (som jag minns) var när jag köpte min klassiska marinblå kappa med guldknappar och detaljer. Det hände dock igår igen. Ännu en kappa. Känner mig maffioso i den. Gillade kragen!
Klippte mig hos frisören i fredags också. Andra gången i mitt liv typ. Har nu officiellt tröttnat på långt hår. Gillar "Eva Longoria"-frisyren.

(Ni kan se hur vi prioriterar saker och ting i vårt hushåll: 1. Ta kort på min nya kappa. 2. Bära in matkassen från hallen. 3. Låta R fixa i akvariet med nya fiskarna.)

Same-same but different.

2011-10-14T16:49:00.004+02:00

Tjejen heter ungefär likadant som mig i efternamn: Ferragni. Jag tror vi har något italienskt i generna. Hon är typ en riktig Serena Van der Woodsen (Gossip Girl) eller nåt och är orsaken till att jag ska vända upp och ner på min garderob.

Kolla själva här.

Milano vinner väl ändå över Paris?

2011-10-14T14:57:00.004+02:00

Jag är ingen mode-expert (ganska långt ifrån) men Milano är väl en större modestad än Paris?

Ni undrar kanske varför jag tänker på det ens? Låt mig förklara:

Först tänkte jag "äh, tar min gröna jacka och vita slitna sneakers som är sköna att gå i, så blir det bra." Sen googlade jag lite och hittade en italiensk tjejs blogg som bor i Milano och förstod att jag kommer känna mig malplacerad med min klädplan (bli inte chockade, jag kan vara ytlig ibland) i världens modestad numero uno liksom.

Så nu blir det att gräva i garderoben efter lite mer fashion-italiano-mafioso-stylissimo-molto bene-bellissimo-kläder (vad nu det innebär egentligen).

Så var kommer Paris in i bilden undrar ni? Jag vet inte, tappade min frågeställning någonstans på vägen av ytligheten.

Man vet aldrig.

2011-10-14T14:32:00.002+02:00

Italiano.

2011-10-13T08:55:00.014+02:00

Jag tänkte åka och hälsa på några grabbar snart. Närmare bestämt dem här (hoppas de dansar hela tiden):

Dom ser ut såhär ibland också:

Men oftast såhär:

Kanske kommer vi skrika hans namn mest:

Dock kommer jag hålla koll på min favorit (Alessandro Nesta):

Vi kommer att bo någonstans här:

Och i närheten av detta:

Kanske handlar vi här:

Och så kommer vi antagligen äta det här:

Typ här kanske:

Får se vad Milano har att bjuda på.

Be thankful.

2011-10-04T14:46:00.002+02:00

Vilken kille, subhanAllah!

Inga armar och ben men ändå tacksam för livet och gör allt han kan och vill. Sen finns det andra (typ jag) som sitter och deppar när man inte får allt man vill ha.
Idag kunde ha varit en dag då jag gömmer mig i mitt rum och vinklar allt negativt. Men jag väljer att göra tvärtom helt enkelt.

Keep on walking.

2011-10-03T15:49:00.000+02:00

New!

2011-10-02T21:04:00.003+02:00

Äh, men jag tröttnade på det svarta. Lite deprimerande, inte sant? Kändes som att det bjöd in till the dark side och typ skrek på mig att skriva deprimerande saker om orättvisa och onda tankar som spökade i huvudet.
Inte riktigt va.

Men nästan.

Ska försöka (med betoning på föörssööökkkaa) skriva "happyhappyhappy"-inlägg hädanefter. Okej, lovar inget. Men skulle jag ha en ond tanke som jag bara måste skriva ner ska jag försöka avsluta inlägget positivt. Vi testas hela tiden av Allah (swt) på olika sätt. Vi väljer själva hur vi vill må.

So there you have it. Måste erkänna att det känns aningen konstigt att inte komma till min svarta blogg längre. Har haft svart bakrund sen the beginning liksom. Men samtidigt känns det befriande och... lätt, ni vet. Tänkte först om jag ska ta nån variant av helvitt, "stiligt" men det är ju lite boring. Tyckte det här var lite artsy och cute.

Idag bytte vi gardiner i köket också. Från svart/vitt till grönt. Köpte nya kökshanddukar och bodstabletter också. Befriande känsla där med. Say yes to colour! Värsta revolutionen ju...

Såå... må väl!

Två filmer ni ska se.

2011-09-25T17:13:00.006+02:00

Okej, den första är New York, I love you. Ärligt, vet ni vad? Tror att jag kan säga att det är en av de bästa filmer jag sett. Den är annorlunda, vill inte avslöja för mycket, men det är många kända ansikten med. Det är alltså små korta historier genom hela filmen. Den bästa delen i filmen (enligt mig) är då Shia Labeouf är med. Jag har aldrig sett något med honom tidigare. Vilken karaktär!
Man blir helt tagen genom hela filmen, den är charmig och välgjord.

Sen ska ni även se Adam. Handlar om en kille med Asbergers syndrom. Ni vet, man kan inte läsa av känslor och förstår inte hur folk tänker och det är en form av autism. De med syndromet brukar dock vara genier inom något ämne. Adam träffar iallafall en tjej och en gullig historia utspelar sig.

Sick and tired.

2011-09-25T16:49:00.003+02:00

Något jag kan bli trött på, sådär utmattad och behöver tiotimmarssömn av, är när människor ibland behöver bekräftelse hela tiden. Man måste liksom stämpla saker och ting och ge dom titlar och dra gränser och det ska vara så inrutat och man ska liksom jaga och "prata ut" om problem och så vidare. Visst blev ni trötta av att läsa texten? Jag blev det av att skriva.

Jag ville skriva något smart om vänner och om att man inte ska stämpla varandra som "nära", "onära" eller något där emellan men kom inte på något och ville inte skriva så att man verkar sjuk (som Shadan skulle säga) så jag låter bli. Mitt budskap är iallafall att man ska försöka se bortom småsaker och förstå att vänskap inte är något påtvingat. Hör en människa inte av sig längre så är det lugnt ändå liksom. Kanske hittar man tillbaka till varandra efter en tid. Och förhoppningsvis har man andra vänner under tiden.

Och typ... har inte ni känt att vissa saker bara orkar man inte lägga ner så mycket tid på? Typ sånt som får en att må dåligt. Snackar om känslor som dåligt samvete/obehagskänslor/bedragen/oärlighet.
Så jag sätter punkt här.

Life is short.

2011-09-23T10:25:00.000+02:00

Blev precis chockad över en grej. Och sen trött. Och sen tänkte jag liksom "nääjj, livet e la kort för att ödsla energi på barnsliga ting som man gjorde på mellanstadiet." Typ så tänkte jag lite på göteborgska, av någon anledning. Så nu känns det bättre. Blev inspirerad att skriva ett längre inlägg om detta, men inte nu. Så detta är en egentligen en påminnelse för mig själv.

Hej hopp!

Rest in peace.

2011-09-18T21:03:00.007+02:00

Man vet inte när tiden är inne att landa på denna jord och man vet inte är tiden är kommen för oss att lämna den. Jag vet, jag har skrivit det förr. Jag är liksom ganska van vid dom där "entra vs lämna"-tankarna. Jag har nästan doktorerat i ämnet. Hey, jag är typ proffessor.

Min kusin blev tvungen att säga "hejdå jorden" på grund av att någon körde på honom i tisdags. Vi fick såklart inte veta något förrän igår, så är det när det är flera länder emellan oss. Det var hans öde att träffas av bilen och bilens förares öde att vara där vid exakt den tidpunkten. Som muslim så tänker man så, egentligen blir det enklare. Det är Allahs (swt) vilja. Det är svårt att förstå från början, man tänker tankar som: "han var bara 23, vad har han gjort? Varför var han tvungen att dö, han var inte ens gift än?" och så vidare. Men sånt spelar ingen roll. Döden vet ingen ålder, döden är egentligen det rättvisaste som finns. Vi ska ALLA dö en dag, spelar ingen roll om vi hinner bli hundra eller bara några månader i magen. Döden finns med oss hela tiden.

Jag mindes automatiskt minnen med honom, de är få. Senast jag träffade honom var 2004. Det är många år sen. Min bror försökte lära honom svenska, han gillade att säga "papperskorg" utan att veta först vad det betydde. Min kära bror lärde honom nämligen att säga till mig "du är papperskorg" för att retas som vanligt. När min kusin såg min reaktion och fick höra vad det betyder skämdes han och bad om ursäkt, min bror fick sig ett gott skratt.
Herregud, vi var bara barn då! Inte mer än tjugo år var jag. Han måste ha varit sexton.

Han är en kusin som jag känt sedan jag var liten utan att träffa honom så ofta. Jag visste vem han var, vad han hette. Han har alltid funnits där. Snackade man om kusiner här i Sverige var det han och hans syster vi snackade om. Det fanns egentligen inga andra på den tiden. Inte som vi visste om på grund av att det överhuvudtaget var dåligt med kontakt med Kurdistan.

Och man tänker hela tiden att man ska åka och hälsa på dom men så blir det aldrig så, vilket gör att man mår ännu sämre och får mer dåligt samvete. Min mors släkt är från Kermanshan (där min kusin alltså bodde) och de senaste åren har det varit att man åker till Slemani/Hewler istället. Vill säga att nästa gång blir det Kermanshan, men det vet man aldrig. Jag hoppas det iallafall.

Vila i frid, InshAllah är du på en bättre plats än denna ruttna värld.

Speak up!

2011-09-14T15:33:00.001+02:00

Trots att den där besökar-indikatorn är lite missvisande är det kul att se vart mina besökare (låter som värsta storbloggaren trots mina typ 20 läsare) läser ifrån. Det är någon som läser från Sulaimanyah, Diyala. Vem är du? Känn dig inte utsatt. Ignorera detta om du så behagar. Stilla inte min nyfikenhet, nej.
Som sagt, kan vara missvisande information. Kanske någon som pillrat med sin ip-adress också.
Trevligt att se Sulaimanyah på listan ibland iallafall.

Hur gör man om man vill skapa film?

Yesterday.

2011-09-13T17:28:00.001+02:00

Igår var dagen jag fantiserat om typ sjutusenfemtioåtta gånger om kanske. Jag visste att den dagen skulle komma någon gång, men inte när. Jag har liksom försökt förbereda mig mentalt, hur jag ska se ut, hur jag vill framställa mig själv, miljön omkring, sinnestämningen. Tror ni att det blev som man föreställt sig? Nej. Inte riktigt. Inte alls kanske.
Det enda (nästan) jag kunde tänka på var att jag var med i en film. Jag fick liksom manus för en hel film på tjugo minuter.

Igår var... igår. Igår har tidigare alltid varit imorgon. Den har legat någonstans där framme som en "gubben i lådan" som kan poppa upp närsomhelst. Egentligen borde jag varit förberedd tack vare min dröm jag hade bara någon natt innan. Och låtarna som jag lyssnade på fram tills igår. Samtalsämnena med Emsi i söndags. 11 september 2001. Ibland blir jag rädd för mig själv.

Helt plötsligt vill jag att saker och ting ska ta tid. Jag vill dra ut på det. Men om jag känner mig själv rätt efter tjugosju år så får jag det jag vill ha... när jag inte vill ha det. Och det jag inte vill ha... tvingar sig på mig ändå. Allt blir bra i slutändan men oh boy, det är inte lätt!

Det är sant det där om att man får/ser/upplever allt man väntat på till slut. Igår var en bekräftelse på det. Man vet bara inte när tiden är kommen. Man vet inte när gubben i lådan helt plötsligt hoppar till. Kanske var igår ett tecken på att jag inte ska ge upp.
Åh, mystiska jag.

Tydligen klass 1-varning på vissa delar över Sverige nu. Tydligen rester av orkanen Katia.

Det sorgliga är att...

2011-09-11T22:51:00.003+02:00

...på tioårsdagen sedan 11 september 2001 tänker jag inte på alla offren som dog i attacken utan på dom som dött av bomberna efteråt. Okej, hemskt att folk dog när tornen rasade, att folk hoppade ut från fönstrena, familjer som såras och får bära minnena långt efter. Men dom som oskyldigt anklagas för dådet? Som sitter hemma i ett redan fattigt liv och försöker överleva så som det är? Som ser sina barn bombas på gatorna, sina män skjutas tills döds, sina kvinnor våldtas? Känns ganska tjatigt att alltid säga/skriva/påminna om "de andra offren" som folk glömmer. Men så är det. Kalla dom afghanerna, irakierna... muslimerna. Åh, så tjatigt och utnött det låter. Men så må vara, vi fortsätter att tjata.
Det härjar en massa terrorister i mellanöstern. De dödar dagligen. Men vi bryr oss inte eftersom de är amerikanska soldater. Amerikanska hjältar.

Jag var iallafall 17 år för tio år sedan. Lunarstorm var grejen och jag plattade håret med strykjärn. 11 september 2001 hade jag på mig en vit stickad tröja, den var ny. Det hade varit en spännande dag i skolan, så där glad och pirrig och varm om hjärtat liksom. Och så kom man hem och kollade på TV med pappa. Han viftade bort hela grejen när det första flygplanet träffade ena tornet. Sen rasade båda tornen och man blev rädd.
Jag lyssnade på Celine Dion de närmaste dagarna efter det och tyckte världen var så orättvis. Alla stackars människor som dog? vilka gör något så grymt?

Jag ändrade åsikt ganska snabbt.

Alltså. Jag vet inte vad jag skriver. Det känns liksom sådär att hjärtat och fingrarna samarbetar men den trötta hjärnan hänger inte med så det blir en soppa som rinner över lite och man kanske tappar sammanhanget. Men det är okej, jag kanske får fram något vettigt. Vi får hoppas på det.

Och sen tycker jag att vissa människor har lite storhetsvansinne och tror att hela världen kretsar kring dom. Lite konstigt. Äh.

Är ni en great mind?

2011-09-08T16:16:00.001+02:00

Inte för att skryta sådära ni vet, men jag kunde läsa det där. Kan ni?

Drowning.

2011-09-07T11:48:00.000+02:00

Jag tycker att vi håller oss ute till havs ett litet tag till och lyssnar på det här också.

Lyssna.

2011-09-07T11:35:00.000+02:00

Hold on.

2011-09-07T08:55:00.004+02:00

På Vasamuseet.

Min farfar hade tydligen en tatuering på handleden som avbildade ett ankare. Vet ej varför.

1600-talet och 1100-talet.

2011-09-05T16:01:00.006+02:00

Har ni någonsin besökt Vasa-museumet i Stockholm? Ni vet det där som handlar om skeppet som sjönk på 1600-talet och lyftes upp ur havets botten på 1960-talet? Det är ett ställe man hört talas mycket om, sett barnprogram om (typ bolibompa besöker Vasamuséet), läst om i skolan och så vidare. Men aldrig varit där ändå. Har fått uppfattningen av det bara är ett skepp som man kollar på och att det är feting tråkigt.

I lördags åkte jag och R dit. Hade planerat att åka till Tekniska museet egentligen, som är mitt favoritmuseum, men vägarna dit var avstängda på grund av tjejmilen. Så det blev Gustav Vasas skepp istället.
Alltså, åk dit. Okej, det är liksom skeppet i mitten som är "huvudattraktionen". Men runt om har de byggt olika våningar så att man kan se skeppet i olika höjd plus att det finns annat på varje våning. Typ fyndsaker ni vet. Kastruller, skedar, kläder, spel (gammalt backgammon!) och så vidare. Man får automatiskt bilder och historier i huvudet om folket som var med på skeppet. Overklig känsla...
De har också byggt en del av skeppet som man kan gå in i och få en bild av hur det var. Och så en sektion om hur det gick till när de fick upp skeppet, vilka de var och hur lång tid det tog.

Sen har de till och med försökt få fram hur en del av de som drunknade när skeppet sjönk såg ut. Det är Madame Tussauds-aktigt-läskigt. Ser ut som riktiga människor. Detta har de lyckats med med hjälp av skelett som är funna. Man liksom fastnar med blicken på dom och är hela tiden rädd att de ska blinka eller nåt.
Och en rolig grej! Svenskar på den tiden var korta! Männen var i medel 160-165cm långa (korta). Har alltid trott att de var stoooora vikingar liksom. Tydligen inte?

Sen hoppade vi tillbaka några hundra år till 1100-talet.
Vi kollade på Arn-filmerna. Ni vet, de där svenska filmerna som har tråkigt omslag som avbildar riddare. Tänkte inte kolla först, men gav mig.
De var ju bra.
Handlade bland annat om kriget mellan kristna och muslimer med Salahudin Ayubi i spetsen (som var kurd, for your information.)

Tudels!

Fjärilar och sånt.

2011-09-02T22:25:00.006+02:00

Jag minns inte exakt när jag såg filmen "500 days of summer" första gången. Det var inte iallafall längesedan. Måste ha varit innan jag åkte till Kurdistan iallafall.

Tyckte inte den var så bra.

Hade dock hört många som sagt att den "var bäst" och "sååå bra" och så vidare.

Såg den för en timme sedan av en slump. Den var ju jättebra? Ändrade åsikt helt. Kanske förstod jag inte budskapet första gången jag tittade på den? Kanske var jag trött när jag kollade? Kanske behövde jag se den två gånger?

Vet ej.

Men jag hittade en rolig detalj som jag inte minns att jag tänkte på sist. När Tom och Summer är i ett museum och promenerar runt så har hon ett fjärilsspänne i håret. Hade typ ett likadant i Kurdistan. OMG, är det ett tecken eller nåt?! (tecken för vad? ingen aning.)

Kanske tar med mig min Tom och åker till ett museum imorgon.

"And who are you supposed to be?"

2011-09-02T14:33:00.003+02:00

Vaknade imorse av att jag mådde lite dåligt över ett Mad Men- avsnitt jag kollade på innan jag gick och la mig igår kväll. Jag har liksom levt mig in i serien totalt. Kan drömma om karaktärerna ibland och att jag är en av dom. Det blir väl så när man har alla säsonger hemma och kollar flera avsnitt efter varandra.

Okej, alltså.
Nu när semstern är över och plugget börjat igen för alla ungdomar/studenter så hör man en massa knas på tåget. Imorse var det två tjejer som spred ut sig brevid mig och använde ordet "ofta" i varje mening. Typ såhär:

- "Jag ska ha håltimme mellan 14-16 idag."
- "Ofta?" (skall sägas väldigt entusiastiskt och frågande liksom.)
- "Ja."

Eller:

- "Jag såg den där skumma typen på Ica igår."
- "ofta?!"
- "Japp, det är sant."

Allså, va? vadå "ofta?" Kan någon förklara det för mig, tack.

För några dagar sen var det två pojkar i 14-årsåldern som hade en intressant diskussion:

- "Du är ful som en äcklig hund."
- "Du är ful som en hund som är förkyld."
- "Du är ful som en stol som saknar ett ben."
- "Du är ful som en elefant som har aids.
- "Du är ful som.... en hårig orangutang."
- "Men du är ful som... som.. en anka som har vårtor."

I tio minuter höll de på. Efteråt hade de infekterat min hjärna så det enda jag gick runt och tänkte på "du är ful som..."
Visst är det kul att åka tåg?

So quick.

2011-09-01T17:26:00.002+02:00

När hon tänker.

2011-09-01T09:50:00.002+02:00

Och så satt hon där helt allena men ändå inte och tänkte. Saker och ting hade förändrats. När och hur och varför visste hon inte. Hade hon något med saken att göra? kanske det. Allt hon visste var att det var då, just då när solen precis gått iväg för att lysa någon annanstans i världen, som hon var tvungen att göra några förändringar.

Och hon tänkte. Hon hade ingen makt i det hon en gång varit drottning över. Hon såg inte längre framför sig än sina fingrar. Hon var en fallen ängel och det gjorde ont.

Så hon tänkte. Fasader ändras och visar sig åt olika håll. Hon ler ett falskt smil och hoppas att ingen kollar henne rakt i ögonen för att avslöjas.

Och hon tänker att hon inte hörde någon som sa att "scenen är din!" men är ändå tvungen att hålla hus inför ett hav av hjärtan som äter av hennes samvete och gör henne splittrad.

Så hon går ut i natten och ser sig inte om. Så som hon gjort trettioelva gånger förr.

Ur den bästa boken i världen.

Hair.

2011-08-29T16:35:00.003+02:00

När jag var liten klippte min mamma alltid bort mina lockar så att jag såg ut som en pojke. Vet inte riktigt om hon ville att jag skulle vara en pojke eller om hon inte ville att jag skulle ha lockigt hår. Eller så tyckte hon att det var fint med pojkfrisyr på en flicka.

Jag ville iallafall ha jättelångt hår. Helst ner till golvet sådär som min mamma själv hade. Jag brukade luta mig bakåt med huvudet och känna lite hår mot ryggen och fantisera om hur det skulle vara med långt. Så bestämde jag att så fort jag blev äldre skulle jag spara så långt det gick.

Snabbt märkte jag att det inte var så lätt med lockigt hår och längd. Kunde aldrig ha utsläppt som de blonda flickorna med rakt, långt, lent hår. Var alltid tvungen att knyta det.

Hopp hopp fram till plattångens era. (Hoppar över alla misslyckade försök om hur jag på olika sätt försökte få håret rakt.)

Vilken befrielse att ha en plattång! Håret blev liksom rakt, lent, LÅNGT. Har liksom haft samma frisyr sen jag var femton. Har inte vågat klippa mig. Ville inte klippa mig. Ville ha det där långa håret som jag ville ha som liten.

Tills jag följde med Shatti och Suz till frisören och klippte av en decimeter. Helt plötsligt vill jag ha kortare. Till och med kortare än det jag har. Kanske. Kanske inte jättekortare, två centimeter max. Ja, något sånt.

Det långa håret känns lite sådär som ett "annat liv för längesedan". Det var min tonårstid. Nästan som att jag klippte av banden till tonårstiden och när jag klippte håret. Skapade mig en ny identitet.

Och galen i Mad Men som jag är, har jag insett att jag nog tagit till mig av deras kortare frisyrer och deras... mogenhet?

Och nu har jag bestämt att Alison Brie som spelar Trudy i serien får bli min hårinspo. Iallafall ett tag tills jag tröttnar. Bara för att hon är lite speciell också.

Pete och Trudy i Mad Men. Bästa.

Den där Lupe.

2011-08-26T14:19:00.003+02:00

Ameen.

En liten söt groda eller nåt.

2011-08-26T12:19:00.004+02:00

Har ni sett så söt? Man vill ju bara fortsätta kolla. Har inte sett något så sött på länge. Typ... senast var väl imorse när jag kollade mig i spegeln eller nåt. Höhö.

(Bild från weheartit.com)

Välkommen hem!!

2011-08-24T08:25:00.003+02:00

JA, väskan kom till slut! Eller rättare sagt, jag fick åka och hämta den själv i jakobsberg. Pappa följde med. vågade inte åka dit själv till ETT FÖRRÅD HOS SHURGARD. Hur f*n har de tänkt? De lovade heligt att de skulle höra av sig så fort väskorna kom och sedan skicka hem dom. Men nej, de låg slängda lite sådär huller om buller i det där förrådet.

Men fatta lättnaden när jag såg den! Kan inte beskriva glädjen. Hade jag fått den där på rullbandet på Arlanda hade det liksom varit "okej, skönt...nu åker vi hem." Men nu blev det en helt annan sak. Jag fick liksom kämpa för att få den. Som alltid. Så glädjen blev enorm när vi återförenades. Kändes som att jag hade vunnit något. Och samtidigt så overkligt att den var hos mig. Fjantigt kanske.

Det luktade lite unket om kläderna (in i tvättmaskinen på en gång!) men allt hade klarat sig. Förrutom chokladen som hade smält... men men.

Så var det med den saken. Så vad lärde jag mig av det här?
Att jag har väldigt kort tålamod. Men vill jag något så får jag det. Så är det bara.
Nästa gång jag reser ska jag försöka ha med mig handbaggage bara. Om jag ändå checkar in en väska ska jag märka mitt namn och adress på femtio ställen.

Håller på och skriver en "Consumers complaint" till flygbolaget. En reklamation alltså. De måste få lite skit.
Sen kan jag återgå till vardagen.

Beach.

2011-08-21T22:30:00.003+02:00

Nej, ingen resväska än. Händer inte så mycket. Känns som att alla ljuger eftersom man får olika svar från olika håll. Tror inte jag kommer få se den mer. Måste acceptera detta. Det är bara saker ändå. Jag mår bra. Har hälsan i behåll. Planet kraschade inte iallafall. Och så vidare. Alhamdulillah.

Såg "The Beach" idag med Leonardo Di caprio från år 2000. Har aldrig sett den innan. Spelade in den på videoband för längesedan men tog mig aldrig tid att kolla på den.
Den var skum men bra fast skitdålig. Alltså, svårt att säga något om den. Jag blev liksom irriterad ibland men kunde inte sluta titta. Kan dock pricka av den nu från min lista iallafall. Kan inte riktigt rekommendera den. Äh.

En resväska har hittat hem.

2011-08-17T08:37:00.004+02:00

Men det är R's och inte min! Okej jaja... kul för honom... men jag vill ha min väska också!
Nu har det gått så långt att jag faktiskt funderar på om man inte kan göra någon anmälan? Har ringt konsumentverket och fått lite hjälp, ska ringa ett annant ställe också. Okej, väskor försvinner ibland och så vidare. Men inte på det här sättet. Och flygbolaget (som har huvudkontor i London!!) är inte så tillmötesgående och man får ingen information om väskorna från dom. Så då vill jag helt enkelt ta det vidare. Får se hur långt bara...

I slutet av förra veckan var ALLA 200 väskor i Göteborg och Malmö av någon anledning. Nu helt plötsligt är några på Arlanda, några i Göteborg och några i AMSTERDAM?! Och så har de varit på Cypern en sväng. På två veckor har de åkt på en Europa-runt-resa. Sett platser jag inte sett... Vet inte om man ska bli glad eller arg eller avundsjuk på väskjäveln.

Lugn nu.

Ps. Flygbolaget heter Tor Air och resebyrån vi köpte biljetterna av heter Aer Olympic. Om någon undrar. (Plus att jag vill ge dom lite dåligt rykte sådära förortsaktigt ni vet.) ds.

Väskorna är fortfarande på rymmen.

2011-08-11T15:30:00.004+02:00

Jämt när jag reser så ber jag snabbt att min väska kommer fram välbehållen. Har alltid gått bra.
Men denna gång kände jag på mig redan från början att något skulle gå fel. Jag hade köpt en ny väska inför resan som jag packade och var nöjd med. En timme innan vi skulle till Arlanda så känner jag mig osäker och byter till en annan. Jag såg framför mig att det var något fel på den. En konstig känsla.

På hemvägen packade jag om flera gånger. Jag tänkte noggrannt vad jag skulle ha med i handbaggaget.
Skumt att sådant kan stämma. Men man kan ju inte komma ifrån ödet, så bara för att jag bytte väska betyder inte det att allt var bra. Den försvann ändå!
Nu är den i och för sig inte försvunnen, bara försenad. Och det är inte bara min. Men ändå.

Jag har ringt och frågat efter väskorna VARJE dag sen vi landade på Arlanda. Fått olika info hela tiden. Först var de kvar i Sulaimaniyah i några dagar. Sen skickades dem till Erbil. Sen skulle de skickas till Cypern av någon anledning. Fast dagen efter fick vi höra att de var kvar i Erbil ändå. Igår sa de att en del kommit fram till Arlanda och resten skulle komma idag. Men idag får vi höra att alla väskor är i Göteborg och Malmö (okej??) och att de kommer till Arlanda under helgen.
Alltså, jag kan ta bilen och köra fram och tillbaka till Göteborg 50ggr under den tiden, hur kan det ta tre dagar för väskorna att komma hit? (Okej, förstår att det har med flygtider och sånt att göra... men ändå.)

Min kära plattång, när får jag se dig igen?

Tre filmer, pick one.

2011-08-08T21:10:00.002+02:00

Såg tre filmer igår. Var tredje söndag är jag lite ensam sådär och kan sitta hemma och filosofera och titta på filmer.

Så här har ni tre filmtips:

Cut my hair a little bit.

2011-08-05T23:11:00.002+02:00

Idag gjorde jag något ovanligt. Jag åkte till en frisör och klippte mig. Ja, egentligen skulle Sozan klippa sig så jag följde med. Gick därifrån med en decimeter kortare hår men ack så skönt. Känns luftigare, fräschare, bättre. Ska nog gå tillbaka dit när det är dags igen.

Nämensåatte... nu vet ni det.

Vad mer?

Har gått och blitt mainstream och skaffat iphone. Japp. Köpte skal i Kurdistan innan jag köpte mobilen, men får vänta på dom då väskorna fortfarande inte dykt upp. Det är ganska frustrerande.

Våra fiskar överlevde tre veckor utan mat mashAllah. Kom att tänka på det nu bara.

Kurdistan för den här gången.

2011-08-04T11:45:00.003+02:00

Så är man tillbaka.
Det var en bra resa, gick alltför fort. Känns som ett andra hem nu (fastän man inte är där så ofta egentligen).

Kommer inte åka dit på sommaren igen, det var alltför varmt. Inomhus hade man ständigt på AC för att komma ner till 25grader, vilket gjorde att man missade solen utomhus. Det gick alltså inte att vara ute i mer än 5-10minuter innan blodet började koka i hjärnan. Typ. Det var perfekt väder i september när vi var där 2009. Nästa gång reser vi nog under våren. Någon gång under vintern också?

Erbil hade flera och större malls än förra gången men... avloppen rinner fortfarande längs husen. Inte bra!

Slemani såg sig likt ut. Dock fanns det emo's nuförtiden. Ni vet emo's... googla det.

Och våra väskjävlar är kvar i slemani. Piloten ville inte ta med sig dom hem eller nåt. Så nu har jag ringt både idag och igår för att få veta när vi får väskor igen. Ingen information. Det är alltså alla passagerares väskor, inte bara våras. Lite kaos.
En man som satt brevid oss på planet frågade minst fem gånger under resan om väskorna är med. Vi himlade med ögonen och skrattade när han inte såg. Men det visades sig att han antagligen hade sett att väskorna inte lastades i planet.

Så var det med det, tillbaka till verkligheten.

Frightday.

2011-07-08T10:58:00.002+02:00

Det var lite 1984 all over again för en stund igår kväll. Kan man säga.
Bara mamma och pappa och jag hemma. Jag var nära drömmarnas land på övervåningen och hörde hur de kollade på arabisk film och diskuterade karaktärerna. Jag inbillade mig att det var längesen det var såhär. Måste ha varit för 27år sedan. Jag kanske låg i min barnsäng då och dom kollade på tv.

Sen kom Knatte, Fatte och Tjatte efter mig och cirkusen var igång.
En rolig grej! På arabiska heter Knatte, Fatte och Tjatte: Soso, Lolo och Toto. (Shadan, Lawan och Sozan. Sozan kallas toti. Nära nog.)
Tackar Allah (swt) varje dag för mina anksyskon.

Nej. Alltså. Nej. Jag har inte packat. Fatta stressen. Magsår typ. Beundrar dom som säger "äh, jag packar några timmar innan." Eller "tar bara med tandborsten och några underkläder, handlar resten där."
Blä!

Thirstday.

2011-07-07T13:22:00.002+02:00

Har kommit på en grej som jag tycker är äckligt: kokt potatis. Alltså det vrider sig i hela munnen (är det ett uttryck?) när jag äter det. Jag gillar friterad potatis och pommes frites. Men kokt potatis? Fy.
Nu vet ni det.

Inte mycket kvar till kurdlandet.

Wasteday.

2011-07-06T15:40:00.003+02:00

Redan onsdag. (Vem försöker jag lura? Den här veckan har varit den långsammaste på länge.)

Trött och huvudvärk och vill sova. Tack och hej leverpastej.

Tearsday.

2011-07-05T11:10:00.003+02:00

Jahapp, nästa lördag är jag bjuden på bröllop. Vet inte riktigt vem bruden är. Eller brudgummen. Men det är väl trevligt? Måste hitta något nicepicelingonslice (fint rim va? vad det betyder? vet inte, typ fint) att ta på mig.

Hatar att packa. Blir aldrig bra. Till Helsingfors ville jag vara "smart" och inte packa med mig så mycket som jag brukar. Slutade med att jag hade samma tröja på varje dag. Det var i och för sig tre dagar bara men ändå.
Finns det någon guide på hur man packar bra? Måste googla. Just nu är jag uppe i 8par skor jag vill ha med mig. Då är något fel. Samma grej varje gång! Help...

Mina favoritskor som jag inte kan åka till Kurdistan utan liksom! Who can blame me?

Moanday.

2011-07-04T13:46:00.003+02:00

Jag älskar klippet här nedan. Han är så dramatisk, lillkillen.

Det här att vara ifrån varandra var svårare än jag trodde. Okej, vissa dagar ses vi inte alls när han jobbar natt och jag tidigt på morgonen och vi går om varandra. Men vi är hemma samtidigt i några timmar iallafall. Men detta är ju bara... skumt. Det känns tomt fastän det nästan är som vanligt. Hur kan man bli så beroende av den andre? Nu är jag liksom on my own. Kan inte ringa hursomhelst om det är något. Fast det kanske är nyttigt att bryta vardagen lite.

Hittar ingen bolero/kort jacka/kort öppen t-shirt-aktig grej någonstans i affärerna. Den ska samtidigt vara sval och bekväm och inte mer än att bara täcka axlarna om man t.ex. har axelbandsklänning. Men samtidigt ingen sån där tantig sak... Blir nog ett akut syprojekt.

Blööddöö.

2011-07-04T00:25:00.001+02:00

Oh shit.

2011-07-03T22:49:00.003+02:00

R sitter i planet nu mot Sulaymaniah och jag tycker det är feting jobbigt. En vecka liksom?! Men den borde gå lika fort som alla andra veckor, tycker man ju.

Weddingday.

2011-06-29T11:24:00.003+02:00

4år idag! Känner mig fortfarande som nygift. Fast när jag tänker på alla som hunnit gifta sig efter mig, fått barn, annat viktigt som hänt sedan 29 juni 2007... ja, då fattar jag att det är en längre tid. Känns dock som ett år sedan. Max.

Ångrar inte en endaste dag av de fyra åren. Även de tråkiga (ja klart det finns såna), man växer och lär sig. Det ser man inte under kaoset utan efteråt.

4år... det innebär frukt och blommor (Ni vet, det är olika "symboler" varje år). Blommor från trädgården igår. Kanske fixar lite frukt idag då.

Man skulle kunna tro att det är fiskarna i vårt akvarium men det är R och jag.

Panik.

2011-06-29T11:08:00.004+02:00

Alltså. Kollade nyss en tiodagarsprognos för vädret i Kurdistan. Började med Sulaymaniah och det kommer att vara runt 35-37 grader max och 18 grader min (på natten antar jag) i princip. Ungefär 5-10 grader mer än vad det är här idag (woohoo det är varmt i Sverige). Helt okej, tänkte jag.
Sen kollade jag Erbil. 38-42grader max och 23-24 på natten! (lägger till några extra !!!!!!!)
Jag kände hettan i ansiktet så fort jag såg graderna på skärmen. Okej, jag har upplvet den där värmen förut. Jag klarade av det på något sätt. Men alltså... Vad har jag gett mig in på?
Räknar med AC i husen, bilarna, köpcentrumen... någon borde tillverka AC-kläder också. Ber till Gud hela tiden att jag ska klara av detta. Utmaning for real.

Jag är ju en riktig svensk som får se sol max två veckor per år.

Härmapa.

2011-06-27T15:58:00.003+02:00

Oh lord, har upptäckt en sak.
Pratar jag med en människa i mer än fem minuter så snappar jag upp "snack-sättet" på en gång och pratar likadant.
Pratade med en människa idag som pratar jättefortsåhärochglömmerattandasibland och sen helt plötsligt kände jag hur jag pratade likadant. Det kändes dock grymt, som att man får mycket mer gjort och att man har överskott av energi. Måste prata mer med icke-sega människor.

Hmm. Kul att jag använt ordet "människa" istället för "person", som hade varit ett mer passande ordval.
Som att djur skulle prata eller nåt.

Ps. Idag ringde engelsmannen igen. Han fick tag på den han egentligen sökte och hade sagt åt honom att dränka sig i den största floden i Sverige och lagt på luren. De kom inte överens helt enkelt. F***ing engelsmän?! ds.

Midsommar är lika med...

2011-06-24T19:02:00.005+02:00

...sminkdag för mig. (Ja, jag är också en tjej som gillar att leka med smink och kläder fastän jag inte skriver så mycket om det i bloggen.)

Började dagen med att kolla lite bloggar (hittat två modellbloggar, dom är jättevackra), påmindes över att det var längesen jag kollade över mitt smink. Sedan kollade jag lite smink-tutorials på youtube. Sedan kom R hem, vi hade planerat att shoppa idag men tydligen är det midsommar idag ("midsummer" som britten sa igår) så det var stängt överallt förutom Ica Maxi så vi åkte dit för att handla lite. Fastnade på sminkavdelningen ett bra tag och fick med mig hem både läppstift, eyeliner, nagellack och lite annat.

Men hörrni , intresseklubben, anteckande ni?

Varför firar man midsommar? Inte många som vet varför men ändå ska man "fira" och dricka sig full. Irriterande? Ja.

Happ, är man saint så är man.

"Are you a saint?"

2011-06-23T21:02:00.004+02:00

Då och då när man svarar i telefon på jobbet blir man tvungen att prata engelska. Det är lite jobbigt att helt plötsligt utan förvarning ta fram sina skills i språket och försöka hjälpa till.
Idag var det en engelsman som sökte någon som inte var där. Så han bestämde sig helt enkelt för att snacka med mig istället. Det lät ungefär såhär:

Han: "So it's midsummer, I heard."
Jag: "Yes, that's correct."
Han: "Are you getting drunk tonight?"
Jag: "Uhm, what... no..?" (chockad över frågan.)
Han: "Why not?"
Jag: "I don't drink."
Han: "You never drink?"
Jag: "No.." (fortfarande chockad och tänker på hur jag ska avsluta det här på ett artigt sätt.)
Han: "Well that's boring. So... do you have a boyfriend?"
Jag: "No. I mean, I'm married." (Vad f*n vill han?)
Han: "whaaat? Are you already married?" (vadå already? låter jag som femton eller? och isåfall, är dina frågor lämpliga? pedofil.)
Jag: "Yeah..."
Han: "Do you have kids?" (Shit, inte han också...)
Jag: "No... I don't have any kids yet." (Hallå, jag är ju typ bara femton?)
Han: "Okey, wait... so you never drink, you are married and you don't have kids. Are you a saint?"

På nåt sätt sa jag att han får ringa tillbaka nästa vecka och avslutade samtalet. Mina kollegor garvade ihjäl sig.

Jahapp, nämen trevlig midsummer! Hoppas det regnar ordentligt, hihi.

Rosa paraply.

2011-06-23T10:02:00.002+02:00

Regn och 12 grader här men i Sulaymaniah är det tydligen sol och 35 grader.
Förbereder mig mentalt för en värmechock.

När man ramlar.

2011-06-22T08:56:00.002+02:00

En guide.

2011-06-20T14:51:00.003+02:00

Har läst hennes blogg i några år, Sazans. Hon är kurd, uppvuxen i England men bor i Kurdistan sedan några år tillbaka. Såg att hon passande nog hade skrivit ett inlägg till oss som ska resa dit under sommaren. Lite tips och sånt, en guide på vad man ska packa, vad man inte ska missa att se, lämplig klädsel och så vidare. Hon har skrivit på ett humoristiskt sätt och jag känner igen mig i mycket.
Läs gärna här. Ni kanske till och med blir sugna på att ta första bästa plan... till Kurdistan!

Sen såg jag att Majidi Mall har en hemsida...? Flashigt värre. Jag börjar förstå att Kurdistan växer riktigt fort nu. Det är ju som att åka till ett riktigt land höhöhö.

Kronjuvelerna.

2011-06-17T11:23:00.007+02:00

När den här filmen sen har biopremiär 29 juni (på min bröllopsdag) så tycker jag att ni ska gå och kolla på den om ni har tid över. Jag och R var på förhandsvisning igår. Den var ganska bra faktiskt, bra budskap.

Tyckte att Alicia Wikander var lik... mig... i vissa vinklar. Mest kanske halvprofil när hon kollade ner eller åt sidan samt uppifrån fast snett åtsidan bakåt. Hänger ni med?
Kanske ska söka jobb som hennes stand-in (heter det så, typ stuntman) i kommande filmer. Eller hon får vara min stand-in.. I'm the star ju. Hur svårt kan det vara att skådespela egentligen? Krävs ju egentligen bara lite inlevelse och att man kan gråta på beställning. Typ så.

Största köpcentret.

2011-06-15T11:04:00.003+02:00

När vi var i Erbil 2009 så höll de på att bygga Majidi Mall och nu står det färdigt. Kommer nog åka dit en sväng for sure och håll tummarna för att saker och ting är billigare där än här höhö.
Kolla in klippet (jag snabbspolade en hel del), visst är det ganska nice? Lite iallafall? Någon liten ynka procent?

Okej, det kanske liknar vilket köpcentrum som helst här i Sverige men tänk på att folk i princip bodde i tält i Kurdistan för tio år sedan!

Livet.

2011-06-14T13:32:00.003+02:00

Fuckedupliv man har asså. Ena stunden glad, andra stunden piss. Men vem klagar?!

Det går inte att försöka göra alla andra nöjda samtidigt, slutar med att man själv mår som en råtta eller nåt. Och ingen är tacksam?! Fuck this.

Syndigaste inlägget.

Leka turist elläh?!

2011-06-14T11:30:00.004+02:00

Hittade en "turist-sida" om Slemani.. eller As Sulaymaniah som man kanske säger internationellt.
Kolla här. Någon kanske blir sugen att åka dit? Inte va? Fast kanske? Eller? Inte. Jo.

Back to the roots igen.

2011-06-14T09:50:00.005+02:00

Jahapp, då ska man åka tillbaka till sina rötter igen! Helt oplanerat. Men det som är skrivet är det. Är det meningen att vi ska åka till Kurdistan nu så är det så. Ska bli kul att byta miljö i tre veckor.

Dags att planera kläder igen. Oh lord, ge mig allt ljust, lätt, bekvämt, skönt, svalkande som finns! 45 grader är inte att leka med.
Det är 100% bomull som gäller va?

Pip pip!

2011-06-08T21:58:00.004+02:00

När jag var i Helsingfors så blev jag salig över deras känsla för design på olika områden. Det tror man inte om Finland va? Förutom deras Marimekko, Alvar Aalto och Iittala så fanns det mycket av PiP. Kolla in hemsidan här.

Det är dock ett holländskt inredningsmärke, men verkade poppis i det blåvita landet. Önskar det hade funnits mer av det här i Sverige. Det enda jag kommit i kontakt med PiP innan var när jag kollade på tapeter, fågeltapeterna om ni minns? De är mycket fågelmotiv hos PiP, som jag gillar!

Fick med mig hem två koppar till päronen, fina va?

Dansrutin.

2011-06-07T22:44:00.004+02:00

Det -->här <-- är ett av de bästa klippen i Mad Men. Livet är vad man gör det till.
Det var fint att se hur Pete och Trudy dansade ut alla andra från dansgolvet liksom.

Ni kanske tänker "meh, de dansar charleston bara, och? vad är det med det?"
Och jag svarar, "mina vänner... läs mellan raderna. Plus att se Pete dansa är kul bara det."

Tudels!